Jag har ett långsiktigt mål. Ett mål som innebär att jag vill kunna försörja mig själv i den utsträckning det är genomförbart. Det får inte bli ett måste. Det får inte kännas jobbigt. Det ska vara roligt.
Jag har avlossat några skott. Men det har aldrig träffat rätt. Jag har avstått skott. Och fått höra att man aldrig ska ångra ett skott som ej har avlossats. Tjuren har passerat mitt pass på 7 meter, men slingrat sig genom småbjörk. Han har sprungit över kraftledningen så fort att fartränderna synts i efterhand. Han har klivit upp ur sin vila, visat mig sin bakdel för att sedan försvinna ur kikarsiktet bakom ett krön.
Men så kommer den dagen. Den dagen som jag väntat på i 23 år.
Jag släpper hunden. Han skäller några hundra meter bort, och det står. Jag har pappa bakom mig och han uppmanar mig att jag ska försöka smyga mig på ståndskallet. Det är ganska mycket skog i området men hunden skäller stadigt och jag lyckas ta mig 40 meter inpå. Jag avlossar det skott som ska bli min alldeles egna fällda älg. Han faller ihop och hunden rycker loss håret allt vad han förmår. Vi går fram och räknar taggarna. 20 stycken. Jag förstår inte i stunden hur stor älgen är. Jag förstår inte egentligen att jag skjutit min första älg. Pappa är mer "upp i gasen" än jag och det tar ett tag för mig att inse vad som hänt. Jag har helt enkelt skjutit min första älg, på ståndskall, för min egen hund. Drömmen.
För mig är jakten så mycket mer än själva skjutandet. Jag behöver inte skjuta. Jag gick i 5 år efter min examen utan att tycka att det blev tråkigt för att jag aldrig fick fälla ett vilt själv. Det är allt runt omkring. Gemenskapen i jaktstugan, förberedelser, historier från förr och så såklart upplevelsen i skogen. Det finns inget bättre än att smyga runt bland granskog, öppna kalhyggen, myrlandskap täckta av dimslöjor och sen få höra sin bästa vän skälla i närheten. Glädjen av att göra något som gjorts i urminnes tider. Glädjen av att veta vilket fantastiskt gott kött som kommer att finnas i frysen.
Att jaga är något av det bästa jag vet.
Mitt nästa steg mot självförsörjning är att odla. Det är det jag jobbar på nu. Jag är alldeles för ivrig och vill att vädret ska bli varmare så jag kan sätta igång. Jag har redan börjat gräva och planera för hur och var de ätbara växterna ska få plats.
Idag var jag inne i Luleå och köpte ny jord, ett par stövlar och ett par trädgårdshandskar. När våren kommer igång så har jag så svårt att vänta. Men jag har i alla fall planterat några penséer i ett par gamla trädlådor som nu pryder entrén till huset. Så småningom ska det växa basilika, morötter, gräslök, persilja och mycket mer ute i trädgården. Det ska bli så roligt att se hur det artar sig!
Att jaga är ett steg på vägen.
Jag har alltid varit jägare. Ända sedan jag var liten har jag följt med pappa på älgjakt. Även fast jag inte själv haft en bössa på axeln så har jag träget stoppat kängorna i pappas fotspår, svurit tyst för mig själv när jag brutit av kvistar, hållit andan för att höra hunden skälla några kilometer bort och med stor respekt och nyfikenhet studerat min far i sin roll som hundförare.Jag har avlossat några skott. Men det har aldrig träffat rätt. Jag har avstått skott. Och fått höra att man aldrig ska ångra ett skott som ej har avlossats. Tjuren har passerat mitt pass på 7 meter, men slingrat sig genom småbjörk. Han har sprungit över kraftledningen så fort att fartränderna synts i efterhand. Han har klivit upp ur sin vila, visat mig sin bakdel för att sedan försvinna ur kikarsiktet bakom ett krön.
Men så kommer den dagen. Den dagen som jag väntat på i 23 år.
Jag släpper hunden. Han skäller några hundra meter bort, och det står. Jag har pappa bakom mig och han uppmanar mig att jag ska försöka smyga mig på ståndskallet. Det är ganska mycket skog i området men hunden skäller stadigt och jag lyckas ta mig 40 meter inpå. Jag avlossar det skott som ska bli min alldeles egna fällda älg. Han faller ihop och hunden rycker loss håret allt vad han förmår. Vi går fram och räknar taggarna. 20 stycken. Jag förstår inte i stunden hur stor älgen är. Jag förstår inte egentligen att jag skjutit min första älg. Pappa är mer "upp i gasen" än jag och det tar ett tag för mig att inse vad som hänt. Jag har helt enkelt skjutit min första älg, på ståndskall, för min egen hund. Drömmen.
För mig är jakten så mycket mer än själva skjutandet. Jag behöver inte skjuta. Jag gick i 5 år efter min examen utan att tycka att det blev tråkigt för att jag aldrig fick fälla ett vilt själv. Det är allt runt omkring. Gemenskapen i jaktstugan, förberedelser, historier från förr och så såklart upplevelsen i skogen. Det finns inget bättre än att smyga runt bland granskog, öppna kalhyggen, myrlandskap täckta av dimslöjor och sen få höra sin bästa vän skälla i närheten. Glädjen av att göra något som gjorts i urminnes tider. Glädjen av att veta vilket fantastiskt gott kött som kommer att finnas i frysen.
Att jaga är något av det bästa jag vet.
Mitt nästa steg mot självförsörjning är att odla. Det är det jag jobbar på nu. Jag är alldeles för ivrig och vill att vädret ska bli varmare så jag kan sätta igång. Jag har redan börjat gräva och planera för hur och var de ätbara växterna ska få plats.
Idag var jag inne i Luleå och köpte ny jord, ett par stövlar och ett par trädgårdshandskar. När våren kommer igång så har jag så svårt att vänta. Men jag har i alla fall planterat några penséer i ett par gamla trädlådor som nu pryder entrén till huset. Så småningom ska det växa basilika, morötter, gräslök, persilja och mycket mer ute i trädgården. Det ska bli så roligt att se hur det artar sig!
Hur tänker du kring din matkultur? Vad serveras hemma hos dig? Dela gärna med dig av dina tankar i kommentarsfältet!
