I söndagskväll anlände jag med buss till Vilhelmina. Jag släpade min packning från busstationen och upp till min bror där min bil stod och väntade. Jag gick in till honom en snabbis för att säga hej men det slutade med att vi stod på tennisbanan och slog några bollar.

Igår var vi där igen. Med solen gassande i ansiktet och det var riktigt härligt! Jag skulle nog vilja påstå att detta var mitt första riktiga försök till att spela tennis och med det i åtanke så tycker jag att jag presterade rätt hyfsat, ändå. Inte för att jag vann varken några set eller games...

Idag åkte vi dit igen. Det är ju roligt att umgås och samtidigt få ett annorlunda träningspass. Det gäller att man är på tårna och agerar explosivt för att få till ett bra spel. Jag märkte direkt när jag var påväg att tappa fokus och inte alls hann vara med på bollarna. Men idag tog jag i fall hem ett game. Det tar sig, med andra ord

Det är ju fantastiskt vilka miner man har för sig. Foto: Martin Mårtensson

Om man tar i för mycket hamnar bollen utanför stängslet. Har man otur blir man kanske inte insläppt igen... Foto: Martin Mårtensson

Huvudsaken är ju att det är roligt! Foto: Martin Mårtensson

För två år sen jobbade jag med att röja skog under sommaren. Röjningen gick väl sådär, men min fysiska form har nog inte varit i sån bra form sen jag slutade spela fotboll (vilket börjar vara typ 5-6 år sen). Det kanske inte enbart berodde på röjningen, men det bidrog en hel del.

Varje dag efter avslutat pass kom jag hem och var svettig. Och är man svettig så måste man duscha. Min slutsats blev då att eftersom att jag ändå var svettig så kunde jag svettas lite till (en bra anledning till att dra ut på det här med duschandet). Så drog jag inte iväg på en cykeltur så stod jag på händer eller så var jag och sprang runt Höglandssjön eller så blev det ett styrkepass i gräset eller så orienterade jag.

Jag kände mig stark.

Idag var på på't igen. Liten annan slags röjning den här gången och det tog någon timme innan jag kom in i det, men jäklar så det känns i kroppen. För det första bär du på en ganska tung röjsåg, du ska gå i skogsterräng utan att snubbla och har du otur så lutar backen något sånär som på 40 grader. Det var jobbigt, men det känns så grymt bra efteråt!

Och eftersom att jag nu är svettig och ändå måste duscha... jag tror att det får bli några armhävningar.

Mormor i krusar-tagen. Foto: Martin Mårtensson

Tunnbröd finns i alla dess sorter. Hårda, tunna, mjuka, tjocka, kryddade, stora och små... Men min farmor gjorde de absolut godaste tunnbröden på jorden. Tyvärr var jag inte tillräckligt stor nog för att förstå att jag skulle ta vara på farmors kunskaper och nu när jag verkligen vill baka de lika goda som hennes så... är det svårt.

Fast jag bakar ju i alla fall. Med mamma och mormor, och de blir ju goda de också. Imorse åkte vi iväg till bagarstugan vid hembygdsgården i Bjästa. Själv stod jag för gräddningen och skötte det rätt bra, måste jag säga. Ingen blev bränd, ingen gick sönder (så pass att den förlorade formen) och ingen vecklade ihop sig. Fina, mjuka, goda bröd. Med smör. Och ost. Mmm...

Kullren utan duk. Men det blev bra ändå. Foto: Martin Mårtensson

Gräddarn och ett tunnbröd på väg in i ugnen. Foto: Martin Mårtensson

Det kliade i fingrarna. Det spratt i benen. Solen lyste med jämna mellanrum och tanken på att morgondagen skulle bjuda på sovmorgon. Jag kunde inte hålla mig - jag åkte ut och orienterade redan igår kväll!

Taggad till tusen satt jag med brorsan och planerade i vilken ordning jag skulle plocka kontrollerna. Jag fyllde vattenflaskan, snörade på mig löparskorna och så för säkerhets skull så tog jag med mig kängorna också. Kartan placerades i plastficka och så bar det iväg!

Västansjö. Målet för kvällen. Den hittills svåraste orienteringskartan skulle avverkas. Det tog tjugo minuter att köra dit, jag parkerar och startar min Suunto Ambit2. Håller kartan i min hand och inser plötsligt att jag glömt kompassen. Jag vet inte vad du lärt dig, men jag har då alltid fått höra att man alltid ska ha med sig karta och kompass. Utbildad fjälledare är jag också. Men jag har helt enkelt glömt kompassen. 

Första kontrollen låg efter stigen och hittades utan problem. Den andra låg uppe på en höjd i skogen och med många blickar på kartan så lyckades jag hitta även denna. Men sen gick det utför.
Jag tog ut en riktning mot den tredje kontrollen. Stämde av med riktmärken som Lomsjön men missade att jag hade en mast i exakt rätt riktning mot nästa punkt. Jag drog alldeles för långt åt höger, gick runt bland stenhällar och pratade högt för mig själv. "Men här någonstans borde det vara". Det såg ut att öppna upp sig några tiotal meter åt vänster och jag bestämde mig för att ta mig dit för att förstå lite bättre var jag var på kartan. Jag fattade ingenting. Helt plötsligt såg jag en sjö. Och hus. Och jag stod på ett kalhygge. Efter mycket kliande i huvudet insåg jag var jag befann mig och jag hade helt enkelt gått 45 grader för långt åt höger. Det vara bara att knata uppför backen igen, försöka hitta en punkt och sen följa höjdkurvan runt kullen för att förhoppningsvis komma till kontrollen. Och själv förstår jag inte riktigt hur jag lyckades, men lyckades gjorde jag.

Efter detta lilla snedsteg och många flera minuter i terrängen än nödvändigt så gick resten av de 25 kontrollerna ganska smärtfritt. Eller ja, ljungen och osynliga små kvistar rev gott på mina stackars smalben och blåbärsriset gjorde sitt bästa för att smekande kyla ner stickningarna. Benen idag ser allt annat än vackra ut, ska jag tala om.

Jag hade varit ute i 90 minuter, plockat ungefär hälften av kontrollerna och min mun kändes torrare än ett sandpapper. Ingenstans sågs eller hördes rinnande vatten men jag var fast besluten att ta mig igenom hela kartan innan jag satt mig i bilen på väg hem igen. Jag började fantisera om ett äpple. Det hade varit gott. Efter 40 minuter till så stannar jag upp i en dunkel barrskog efter att ha hoppat mig över diverse sankmarker. Är det vinden eller faktiskt rinnande vatten jag hör? Jag förflyttar mig likt en pansarvagn mot ljudet och ett högt glädjetjut ljöd när jag insåg att jag hade ett dike framför mig.

Gud. Så. Gott.

Jag fick tillbaka lite energi och fortsatte min färd genom Västansjös barrskogar och klipphällar.
Med tre kontroller kvar var jag på väg att ge upp, men tog mig i kragen och hämtade de alla. Jag lyckades. Jag tog alla 25 kontroller utan kompass.

När jag kom ut på grusvägen som skulle leda mig tillbaka till bilen sprang jag som en trasdocka med ben och armar fladdrande i alla väderstreck. Jag låste upp bilen och svepte min vattenflaska på 5 sekunder.

Gud. Så. Gott.

2 timmar och 53 minuter, 9,3 kilometer och 25 kontroller senare satt jag i bilen på väg hem igen. Klockan närmade sig elva på kvällen. Det var lugnt på vägarna och NRJ på hög volym höll mig alert tills jag parkerade utanför huset i Sörgård.

Jag älskar äventyr.

Foto: Martin Mårtensson

Idag har jag och min bror satt den sista planten. Vi har sedan förra måndagen planterat gran- och  tallbäbisar på kalhygget bredvid min mamma och hennes sambos gård.

Jag tycker det är så fantastiskt. Med hjälp av en sele där du kan placera två kassetter med plant och ett planteringsrör så kan du få skogen att växa sig stor och stark igen. Jag skulle kunna fortsätta i flera veckor till.

Inte nog med att jag har fått lära mig i vilken miljö vissa trädsorter trivs bäst ( jag älskar att lära mig nya saker om naturen! ) så har detta arbete även sett till att jag rört på mig varje dag och fått andas frisk luft i flera timmar. Och den enda skadan jag lyckats få är ett gigantiskt blåmärke på mitt vänstra smalben, inte värre än så alltså!

Imorgon ska jag nyttja min lediga dag till att orientera, orientera och orientera. Och så blir det surströmming på kvällen! :)

Och så ska granbäbisen ner i röret...

Busen har hållit koll på oss från ovan hela dagen.

Massor av granbäbisar i en kassett.

Foto: Martin Mårtensson

Igår kväll fick jag den briljanta idén (tycker jag själv) att göra sirap av maskrosor. En växt som vi i normala fall inte bryr oss om överhuvudtaget och klassar som ogräs.

Jag gick ut på gården här hemma hos mamma och plockade runt 70 stycken som jag hittade lite varstans. (Imorse upptäckte jag dock att ängarna ner i byn är gyllengula av tusentals maskrosor)

Beroende på hur mycket sirap du äter till vardags så är receptet baserat på runt 1 liter. Själv delade jag det på fyra så att jag fick fick en liten gullig burk fylld med härlig sirap från naturen!

Du behöver:

ca. 250 maskrosor
1 hel citron i klyftor
1 hel apelsin i klyftor
1 kg socker (11 dl)
1 liter vatten

Du kan även använda maskrosens blad i salladen, göra maskrosvin eller använda rötterna som utfyllnad i gratänger bl.a.