I förrgår bröt jag ihop. Och visst kan det tyckas konstigt att jag bryter ihop av längtan efter äventyr när jag bor mitt ute i skogen. Att bo i ett torp från slutet på 1800-talet, ca 6 km från närmsta granne kan ju tyckas vara ett enda stort äventyr i sig... Men ja, jag kände att jag behövde komma iväg.

Så efter ett samtal med min andra hälft valde vi mellan att åka upp till Ritsem och tälta två nätter intill Ahkka-massivet, åka upp till Saltoluokta och bestiga Lulep Kierkau eller helt enkelt hinna med några mil runt i Muddus Nationalpark. Av olika anledningar blev det ingenting av detta och det slutade med att jag satt och gungade i fåtöljen medan timmarna gick.

Klockan tickade snabbt på och plötsligt så stod visaren på nio. Men var vi verkligen tvungen att åka så långt? Var vi verkligen tvungen att göra en sådan stor grej av det?

21.44 rullade vi in på Coop-parkeringen i Boden efter 50 kilometers hetskörning, men med 16 minuters marginal till stängning. Vi hade beslutat oss för att åka till Brudforsen, en rastplats en kilometer ovanför det välbesökta och campingförbjudna naturreservatet Storforsen. Men på vägen ville vi köpa med oss frukost och lite gott att tugga på i tältet. Efter en timmes körning på ojämna skogsvägar, över stubbar och rötter, mellan stammar och djupa däckfåror så kom vi tillslut fram till nattens slutpunkt. Klockan hade passerat midnatt men fortfarande var det ljust och välkomnande när vi slog upp tältet bredvid den brusande forsen.

Jag sov som ett barn.

När vi tittade ut genomtältduken följande morgon studsade en fläckig ren förbi. Vi gjorde upp eld och åt en lyxfrukost bestående av nyponsoppa med mandelbiskvier och så polarbröd med viltost. Enkelt. Gott. Efter en solig promenad längs med forsen packade vi ihop och rullade ner till den mäktiga Storforsen där parkering redan börjat fyllas på med dagsbesökande bilar, husbilar och motorcyklar. Vi gick en sväng nedströms och tog några bilder, sen begav vi oss hemåt igen.

Denna enkla men ack så underbara tripp behövde jag.