Med skidor i Muddus Nationalpark

januari 09, 2016

I början av December tog jag en halvledig fredag och begav mig till min äventyrkompis Emilia i Jokkmokk. Vi hade planerat att skida runt i Muddus Nationalpark under helgen och bara njuta av den kalla och tysta vildmarken. Och nog var det tyst alltid...

Turen började med att vi står parkerade i Sarkavare och inser att vi ska skida 13 km i helt orörd snö och klockan är 13:00. Om vi skulle kunna hålla ett bra tempo hela vägen, det vill säga 3km/h, så skulle det ta drygt 4 timmar. Och det är ju inte så farligt, men vi är så pass rutinerade vid det här laget att vi sitter där i bilen och inser att i flera decimeters ospårad pudersnö så kommer vi aldrig att kunna hålla den takten och vi drar slutsatsen att det skulle ta oss minst 6 timmar att ta oss till Nammavarestugan. Det skulle alltså bli 5 timmars skidande i mörker.

Vi sveper med blicken över kartan och ser att om vi byter startplats till Solaure skulle dagens etapp bara bli ungefär 5 km. Vi slänger i oss lunchen så snabbt det går, startar bilen och fortsätter norrut mot nationalparkens nordöstra entré. Lugnet håller i sig fram till att vi kommer till Urtimjaur och inser att vägen fram till Solaure inte är plogad vintertid. Vi får fram ett skratt av hopplöshet och inser än en gång att vi har 13km skidande framför oss, 8km på ensligt skogsbilväg fram till Solaure och sedan 5 km till Muddus Nationalpark och Mansonstugan. Skillnaden nu är att vi har förlorat ca 40 minuter i bilkörning.

Ingen av oss hade den minsta tanken på att ge upp utan istället var vi ärliga mot varann och kom överens om att om det skulle bli för jobbigt att skida i lössnön så var det bara att vända om. Vi visste båda två att de första 8km bara var en transportsträcka efter en igensnöad bilväg. Problemet låg vid att vi inte visste om det skulle gå att skida efter Muddusleden förrän vi hade skidat dessa 8 km. Och skulle det visa sig vara omöjligt att hitta markeringarna på träden i pannlampans sken så skulle vi ha 8 km bilväg tillbaka till bilen.

Innan vi fått på oss skidorna och lämnat bilen hade det redan börjat skymma och eftersom att den som gick först fick göra det tunga jobbet med att skida spårat bestämde vi oss för jobba i 10 minuters intervaller. Sakta men säkert kämpade vi oss fram efter vägen och nog för att det kändes i kroppen de 10 minuterna som man låg först så tror jag att det jobbigaste var den mentala biten med att inte veta om vi skulle kunna ta oss fram till stugan överhuvudtaget.

Det var helt tyst. Och mörkt. Vi passerade en frostbiten sommarstuga och en älg som in i det sista stod blixtstilla bland de snötyngda björkarna innan han tillslut vände sig om och drog in i skogen med gigantiska kliv. Jag hade fäst blicken någon meter framför skidorna och det enda som hördes var våra andetag. Minuterna gick och efter 3 timmar nådde vi parkeringen och Muddusskylten i Solaure. Vi gav ifrån oss ett litet glädjetjut över att vara framme och lyste sedan med pannlamporna in i skogen. Det enda som syntes var snö. Ingenting som skulle kunna vara en stig eller några markeringar på träden. Skylten till Mansonstugan var helt frostig och det syntes inte vad som stod. Jag tittade på Emilia och sa "om det står mer än 5 km på den här skylten så dör jag". Jag svepte bort snön och till vår lättnad så stod det Mansonstugan 4 km. Vi stoppade i oss en näve nötter och gjorde oss redo för den verkliga utmaningen.

4km. Klockan hade passerat 17 för ett tag sen och nog hade det varit skönt att få komma fram till stugan och värma lite käk på gasolspisen. Vi hade goda förhoppningar om att det inte skulle ta allt för lång tid så länge ledmarkeringarna visade sig synliga. 2 timmar, det verkar väl rimligt? Vi tar våra första steg in i skogen och inser snabbt att det här kommer att bli en rejäl utmaning. Snötyngda grenar och frost på stammarna som skymmer markeringarna gjorde vår förhållandevis korta strapats till stugan till ett 4 timmar långt letande i frustration. Men vi gav inte upp. Och för varje ny markering kom vi några meter närmare vårt mål. Så här i efterhand är jag oerhört glad över att jag hade en riktigt stark Petzl-pannlampa som gjorde att jag såg träden flera meter bort.
Där står vi. Mitt i den kolsvarta skogen, mitt i vildmarken och sakta skidar vi oss fram i vinterlandskapet. Vi hade ingen aning om hur naturen egentligen såg ut runt omkring oss och när jag tänker tillbaka på situationen så inser jag att jag inte var rädd en enda sekund. Och då menar jag inte rädd för att vi skulle villa bort oss och dö utan rädd för att vara där i mörkret bland vilda djur. Jag är trots allt lite mörkrädd när allt kommer omkring. Men just där och då hade vi fokuset inställt på att vi skulle klara detta och bilderna av den varma och mysiga stugan gjorde mig fast besluten om att vi skulle ta oss fram.

Efter 3 timmars letande så får jag en rejäl dipp. Jag känner hur trött jag är i kroppen och den skriker efter mat. Jag trycker i mig några riskakor och övertygar mig själv om att det inte är så långt kvar. Vi tar en snabb titt på GPSen och ser att det står 700 meter. Det kändes bra att få se att vi hade mindre än 1 km kvar och hoppet tändes. Men det är otroligt hur långt 700 meter egentligen kan vara. Tio minuter gick, vi tittade på GPSen: 660 meter kvar. Tio minuter till, 600 meter...

Vi har ingen koll på vad klockan är men tillslut så kommer vi fram till en bäck som nätt och jämt håller sig öppen i mitten. Vi fyller på våra vattenflaskor som med våld lyckas öppnas då dem snabbt fryser igen i minusgraderna. I det här läget har vi för lite energi för att förstå att en bäck kan innebära att stugan är inom räckhåll. Det öppnar upp sig framför oss och det blir lite lättare att skida och att se markeringarna. Helt plötsligt svänger leden nästan nittio grader och jag skrattar inombords över vilken tur jag hade som vände huvudet åt rätt håll och såg markeringen direkt. Jag tar några kliv till med skidorna, vänder mig om för att se om Emilia ligger bakom och som av en slump sveper pannlampan förbi stugan! Vi höll på att skida förbi den! Jag hojtar till Emilia att vi är framme och jag vänder på skidorna och hetsar framåt i eufori. Jag lyfter blicken mot dörren, följer järnstången från vänster till höger där det hänger ett hänglås. Jag vet inte hur många tankar som flög i mitt huvud. Vi kan slå sönder ett fönster, det kanske finns i vedbod där vi kan sova, vi har ju i och för sig spårat på vägen tillbaka så det tar nog inte så många timmar.....

Just till höger om stugan ser jag skymten av en till. Jag säger till Emilia att det är en till där bakom men jag håller på att bryta ihop när jag ser att även den har en bom över dörren. Emilia skidar upp bredvid mig och känslan som letar sig från tårna upp till knoppen när vi faktiskt ser att det hänger ett trasigt hänglås i haken mest för att hålla dörren stängd. Vi tar av oss skidorna, kliver in i stugan och slänger oss ner på sängarna. Mer än 8 timmarna senare var vi äntligen framme och jag måste säga att jag sov som ett barn den natten...
Det blev endast några stackars mobilbilder från det här äventyret. Men minnet kommer alltid att finnas kvar...

Du Kanske Också Gillar

0 kommentarer